För en sekund sen var allt bra, då var leksakerna i babygymmet jätte roliga men nu känner sig bebisen lite ensam, kall om händerna efter allt viftande och hon har glömt vad som var så himla roligt.

Hon är trött och känner plötsligt behovet av att bli omhållen, världen är ju så stor, hon är så liten och

allt flyter likom ut på nått läskigt sätt.

-Gwaaaaa waaa... Bebisen gråter, viftar med armar och ben denna gången inte av glädje utan utav missnöje.

Var är min människa? personen som kallas mamma, hon som gör allt bra.

Vart är hon? Bebisen behöver henne.

Då hör hon det, det välbekanta rösten som upprepar om och om igen,

-Mamma hör dig, mamma ser dig & mamma lyssnar...

 och tillhörande dessa ord följer två händer som lyfter upp bebisen och sedan den varma trygga famn bebisen hamnar i.

Gråten förändras, den är inte lika högljudd men hög nog att visa sitt missnöje.

Mammans kind mot bebisens, starka armar om den lilla kroppen,tröstande ord och vyssande

och gråten ändrar karraktär ännu en gång.

Nu mer som en klagan, släpp mig inte, jag vill gömma mig här i din trygga famn, världen känns för stor och jag är trött.

Bebisen får sin napp och vänder huvudet in mot sin mors kropp, trycker in sin lilla näsa tills det tar stopp.

Hon känner den söta lukten av bröstmjölk, en svag doft av sin far men mest av allt doften av sin människa,

hon som gör så allt blir bra igen, sin mamma och samtidigt som bebisen slappnar av och låter sömnen ta över känner hon värmen av en filt som sveps runt henne och hör hennes mamma nynna på en vaggvisa.

Vibrationerna från hennes mors bröstkorg blandat med mammas mjuka röst och hennes hjärtslag är nog för att bebisen gnyendes förnöjsamt och gnuggandes trött mot sin mors arm ska slappna av och ge efter för sömnen.

-Sov du mitt älskade barn, viskar mamman, sov du min skatt jag finns här när du vaknar!

until next time...