Dagarna bara försvinner... 90% av dagen går åt att bara titta på vårt mirakel...

Jag önskar att jag inte var så sentimental och mjäkig men jag kan inte hjälpa det... jag skyller på hormonerna...
Jag har funnit meningen med MITT liv...

Jag påstår inte att alla borde skaffa barn och att det i såfall är meningen med livet i ren allmänhet...

Jag vågar till och med påstå att inte alla är särskilt lämpade att bli föräldrar...

Jag säger bara att JAG nu har ännu ett fantastiskt skäl till att gå upp på morgonen...

Min kärlek till min dotter går inte att förklara i ord och går absolut inte att mätas på någon skala...

Orden "Jag älskar dig" stockar sig varje gång jag försöker säga det till henne... jag får en klum i halsen och tårarna bara rinner...och jag gråter...det känns så futtigt att säga... ändå så stort... men jag säger det om och om igen...

Övar... För i hennes små händer håller hon redan mitt hjärta...

Och jag vill aldrig att hon ska tvivla på min kärlek...

Varje dag resten av hennes liv ska jag påminna henne om att hon är... MIN älskade onge!

until next time....